Det där med resurser är alltid lite intressant oavsett hur resurserna definieras. Jag tänker så här, för ett genomförande av en förändring eller möjligen utvecklingsinsats behövs oundvikligen resurser.
Traditionellt tänker många redan nu, nej – det går inte, det hinner vi (jag) inte. Då kan du som läsare också välja att sluta läsa nu.
För att genomföra en förändring behöver man frigöra resurser. Enkelt! Det behöver inte alltid vara stora mängder tid, pengar eller antal personer. Man kan också frigöra kompetens. Så mycket enklare och framför allt så kan det säkra upp en nödvändig implementering i verksamheten. Fokus på ”hur” likväl viktigt.
Det är fascinerande att i takt med att vår livssituation generellt förändras så är ändå kompetens ett bestående begrepp. Vi lever längre, byter jobb mer ofta, flyttar, jobbar i gig och har andra relationer men kunskapen är där oavsett och den kan blir både förlösande och mätbar om man hanterar det rätt. Och det finns som bekant många belägg för att vi är på väg in ett kunskapssamhälle.
Talangerna kommer att lämna de dinosaurier (organisationer) som inte gör plats för hungriga medarbetare med stor learnability. (Intressant artikel som verkligen visar på behovet av nyskapande i organisationerna!) Men varför vänta? Varför säger vi att initiativ är bra men vi gör det sedan? Varför säger vi jobba kunskap när vi gör den som enskild insats?
Personligen tror jag att den svenska modellen i detta fallet handlar om att inte sticka ut. Skynda er att frigöra resurser, och våga fatta beslut som leder till ökad learnability. Det är att skapa lärande långsiktiga processer och det är framtiden!
Redo?
Lärande ledarskap 