Efter helgens show i USA är det lätt att bli lite nedstämd och fundersam. Det är inte konstigt…hur var det liksom möjligt att det kunde hända? Och vad kommer att hända? I sin enkelhet tänker jag att det är precis nu som det är viktigt att stanna upp en stund. För nej, vi kan inte kontrollera det som sker där ute i världen men vi kan kontrollera det som sker nära oss. Och i våra egna tankar.
Så vad gör man när rädslan och oron smyger en nära? När det bildas tankemönster som till sist blir vedertagna sanningar av helt fel anledning. Det blir destruktivt istället för innovativt. Småsint istället för öppet och begränsande istället för stimulerande.
Precis som kunniga betonar så är det av vikt med källkritik men jag tror till syvene och sist att individen behöver motivation och förebilder. För ett tankemönster ändrar inte sig själv. Vi som individer behöver röra oss i de miljöer som också belönar och stimulerar vårt sätt att tänka rätt. Womens march är så klart ett strålande exempel men även lite mer till vardags.
Jag tänker att en kreativ, stimulerande arbetsplats har aldrig varit viktigare. För det räcker inte att tänka annorlunda. Vi måste göra annorlunda också. För allt sitter ihop. Vi behöver verkligen ett ledarskap som sätter en ny ansats. Du som individ, chefen på jobbet och de som förväntas leda vårt land. Jag känner mig motiverad att vara med och bidra. Gör du?
Lärande ledarskap 