Ett ovetenskapligt inlägg om ledarskap

Jag tänkte ge mig i kast med att skriva ett högst ovetenskapligt inlägg om ledarskap. Denna för mig, aldrig sinande källa till lärande och en hel del fascination. I en värld som håller på att rämna kan det tycka sig helt oviktigt men det kanske är just nu vi behöver stanna upp och kliva ur röran.

Det finns gott om ledarskapskonsulter som bidrar med både enpowerment och modeller som verktyg men till syvende och sist kanske det bara handlar om dig. Och mig. Hur vi ser på varandra? Likväl pratar vi ofta om hur viktigt det är att göra skillnad, just eftersom att världen är som den är. Jag är den första att skriva under på det, så klart ska vi göra skillnad. Men jag tror det vore bra om fler ställde sig frågan, hur kan vi göra skillnad? Och för vem?

För mig kommer allt tillbaka till värdegrund. Med vilken kompass jag tar mig fram både i livet och på arbetsplatsen. Om jag tänker gott, eller inte, om människor. Om jag är driven av makt eller kanske av hur självgod jag är. Jag upplever att vi allt för många gånger stänger av kompassen och driver vind för våg. Vi stänger av och låter algoritmer, gamla organisationsstrukturer och dåligt ledarskap styra. Det är som att vi inte vill, orkar eller kanske våga tänka efter själva. Folk fattar orimliga beslut när vi inte använder hela hjärnan. Det kan så klart ske ändå men förutsättningarna för ett sunt ledarskap ökar markant om man stannar upp och kliver ur röran.

Kan vi inte utplåna allt dåligt ledarskap och börja om? Tänk ett scenario där vi återskapar tillit och vår förmåga till visioner? Där vi släpper taget om boxar, stuprör, makt, prestige och annan utrymmeskrävande administration. Vad får vi kvar då? För några år sedan jobbade jag med mental träning inom fotbollen. En övning handlade om att titta varandra i ögonen under bestämd tid, under tystnad. Utan brus – bara du och din medspelare. Rent och ärligt.

Det tror jag vore bra för ledarskapet hos fler. Börja med tänk på hur du på riktigt tittar på dina närmaste. Ser du dem överhuvudtaget? Och i nästa steg, hur kan du göra skillnad för den eller de personerna?

Har du läst hela vägen hit, så tack för din tid. Om du inte har läst hela vägen hit. Vi gör alla så gott vi kan och förändrar det som går. En bit i taget.

Mental sortering

Ska ni flytta från Jämtland? frågade hon med stor förvåning i rösten. Ja självklart svarade jag. Ville säga högt och tydligt att man måste inte bo här, men det gjorde jag så klart inte. Vi ska flytta från Jämtland och det fina är att det finns både skog, fjäll och sjöar även i andra län. Min uppfattning är att jämtarna gärna vill få det att framstå som att det inte gör det. Vi flyttar dock inte på grund av vare sig skog eller fjäll. Det har alltid varit ointressant för oss. Vi flyttar för att få bättre utvecklingsmöjligheter sett till arbete och inte minst skola. En synnerligen subjektiv bedömning men likväl. Allt som allt måste jag försöka mig på en mental sortering där jag kommer lämna mycket skit kvar här. Jag tänker inte rabbla upp allt vi gått igenom utan summerar det enligt nedan.

• Att skolsystemet är dysfunktionellt i Sverige betyder inte att man måste leva efter det. Man kan välja att se potentialen i alla elever och ge dem förutsättningar. Man kan välja att inkludera sett till barnets behov, inte sina egna bedömningar. Men det är också känt att barn och unga i Jämtlands län inte är prioriterade. Två kraschade barn här kanske får ses som collateral damage?!
• I den digitala tid som råder är både förändringar och utveckling helt nödvändigt. Det jag lärt mig av min förra arbetsgivare är att tradition och maktstruktur alltid trumfar verkställande av förändring som har att göra med länet.
• Till sist var det den sociala utmaningen. Jag har aldrig varit med om något liknande och många (inflyttade) med mig vittnar om samma sak. Det kan vara fruktansvärt svårt att komma in i den sociala kontexten här.

Här kan vän av ordning med bultande hjärta för länet både ha slutat läsa och blivit störd över att jag ondgör mig över Jämtland. Men vilket som, jag och mina barn har lärt oss massor. Vi har överlevt och blivit starka. Några glada minnen finns så klart. Vi vet att olika människor fungerar olika på olika ställen i Sverige. Det finns massor av schyssta, begåvade och välvilliga människor här också. Bara det att vi som normbrytande tjejer inte passade in här.

Let bygones be bygones. Nu säger vi hej till Livet 2.0!

Vad lägger vi i begreppet kompetens egentligen?

”Tre av fyra svenska företag uppger att de har svårt att hitta personer med rätt kompetens” – den känner vi igen. Även om siffrorna sett olika ut genom åren så har det konstans uttalats se sista 10 åren, om inte mer. Frågan går att följa i olika spår, generationsväxling, IT och inte minst invandrad arbetskraft. Gång på varannan undrar jag vad vi håller på med. Det finns kompetens men vi tycks inte se skogen för alla träd.

För en tid sedan träffade jag och min dotter en ortopedtekniker som skulle ordna rätt inlägg/sulor till henne. Jag kan inte riktigt släppa det faktum att han bad om ursäkt för att han inte hade en formell medicinsk utbildning utan bara 42 (!!) års erfarenhet där hans engagemang lyste igenom precis allt. Det var inte bara det att han var mästare på att forma dotterns inlägg, han hade genom åren lärt sig att läsa både fötter och dess betydelse för hållning och hälsa. Genom att titta på min dotters fötter kunde han säga saker som han egentligen inte skulle veta kring både höft och huvudvärk. ”Trots att han inte hade någon medicinsk utbildning…”

När vi var klara kunde vi enkelt konstatera att han var något av en magiker. Han fick rysningar när han omedelbart såg hur dotterns hållnings förändrades med de nya sulorna. Och jag får rysningar för att vi tenderar glömma bort hantverket, det tysta lärandet som sker på våra arbetsplatser. Kompetensen som skapas genom hårt arbete som inte alltid har ett namn.

Som konsult är jag väldigt bekant med att specialistkompetenser efterfrågas. Gärna med allsköns förkortningar. Utöver det ska sedvanligt 10-15 års erfarenhet inom varje specialistkompetens efterfrågas. Samtidigt som vi pratar om vikten av att krossa silos och stuprör i organisationer efterfrågar vi saker som teoretiskt verkar rätt. Kan det vara så att vi helt missat att gräva där vi står. Att vi väljer bort yrkeskunnandet för bara leta ett snyggt presentsnöre?

Jag har alltid betraktat mig som generalist då jag jobbat med många olika branscher under lång tid. På senare tid har det inte känts lika bra som vanligt men efter att ta träffat dotterns ortopedtekniker (aka magiker) så tänker jag dock återta begreppet för mig själv och inte nog med det. Jag är en generalist-ninja som faktiskt kan göra underverk med både människor, organisationer och inte minst lärande.

Känner du som jag, att du kan en hel del och väldigt mycket utan att det har ett namn. Ta fram din inre generalist-ninja och gå ut och förändra världen!

Spelar du också knattefotboll?

I förra inlägget skrev jag om vikten av att använda avvikelserna i en organisation. Jag har samma ståndpunkt vad gäller livet i stort. Att vi kan lära av det som inte är likadant. Att vara ”annorlundabra” har varit en drivkraft i många år. Att våga stå kvar när resten springer likt knattefotboll iväg efter bollen, oavsett vilken riktning bollen far åt. För mig som är vuxen blir det lite lättare att hantera än om jag är tonåring. Än mer tonåring med adhd. Och mellan vuxenlivets utmaningar och tonåringens alla vedermödor finns det så klart ytterligare en gigantisk nyans av olikheter som många betraktaktar som avvikelser i livet.

Normalitetsboxen har liksom aldrig varit mindre men samtidigt rymt så galet många människor. Detta i en röra av populism och betydande samhällsförändringar. Och jag tänker att det blir så lätt att följa med strömmen men som Louise Hoffsten sjöng ”Only the dead fish folllow the stream”. Jag tycker inte om allt och alla men jag kan lära mig av det som inte är som jag själv. Jag kan ställa frågor och fundera på svaret. Jag kan förstå att det finns olikheter i både fostran, aktiva val och tillfällen, eller rättare sagt ödet. Ibland blir det ju inte riktigt som man tänkt sig.

Det handlar om att våga och vilja lära sig om olikheter. Och när man lär så minskar risken för subjektiva bedömningar baserat på rädsla och okunskap. Som förälder till en npf-unge (aka en avvikelse från normalitetsnormen) får man träna varje dag på att möta subjektiva bedömningar. Jag lär mig otroligt mycket på det och måste hela tiden öka min kunskap om npf samtidigt som jag stävar efter att inte bli bitter.

Så våga kliv utanför dig själv och våga fråga! Våga lär och respektera det som är olikt dig själv. Jag lovar att du kommer nå nya mål.

Det bästa som hänt er är en avvikelse?

I förra veckan hade jag nöjet att presentera tidigare genomförda uppdrag i samband med ett kundmöte. Vi pratade om att man leder i förändring hela tiden. Att omvärlden är både komplex och digital och att man som chef måste hantera allt från externa påverkansfaktorer till medarbetares känslor. Och just det sistnämnda kräver ju annan kompetens än att räkna på en investering. Att leda i förändring är ett viktigt ämne för mig så efter mötet ägnade jag ca 50 mil i bil för att reflektera både kring mötet och behovet av ledarskap i stort.

Vi befinner oss i en omvälvande fas i teknisk utveckling vars omfattning kan vara svår att ta in, tänker jag på vikten av kompetens och lärande. Det är svårt att se in i framtiden exakt men vi kan gissa lite. Det finns inte en chef som kommer behärska all teknik som väller in över oss. Det som man däremot kan behärska är vår förmåga att utveckla kompetens och vad vi bestämmer ska ligga i det ordet. Vi kan inte fortsätta rekrytera chefer (och medarbetare) baserat på hur omvärlden såg ut för 10 år sedan. Inte heller avgränsa lärandet till att informera någon om ett verksamhetssystem (som inte heller kan prata med något annat system). Även där finns kommunikation och lärande fast ur ett annat infrastrukurperspektiv.

Nej, det är hög tid att vi stärker vår förmåga att bygga kompetens baserat på hur omvärlden ser ut. Och hur stökigt det än är med både krig, inflation och elände så fortsätter den tekniska utvecklingen att accelerera utan pardon. Att leda i förändring det gör vi som sagt hela tiden, för det händer saker hela tiden. Och för den som är vaken och vill lära sig så är min rekommendation att våga bli aktiv i uppföljningarna! Våga se era avvikelser som det bästa som hänt er. Våga lära av ungdomar. Våga bli den bästa versionen av dig själv och våga bryt ny mark.

Det blir mitt eget mission för 2023 – att fler ska leda i förändring och kanske till och med att älska avvikelser för att skapa förutsättningar för lärandet. Nu kör vi!

För att lära dig måste jag alltid lära mig själv något.

Precis när jag var på väg att lägga ner bloggandet så fann jag mig. 2022 blev en slags (ofrivillig) paus och transportsträcka till en annan tillvaro och när jag tittar framåt ser jag ett behov av att skapa mitt lärande igen. Att blogga alltså.

Från det att vi flyttade till Östersund fram till nu har många blogginlägg skrivits med frustration och en hel del vånda. Både över äldsta dotterns tidigare misshandel till yngsta dotterns uteblivna anpassningar i skolan. En arbetsplats som höll på att ta knäcken på mig. Diskbråck, bilkrock, cellförändringar och struma. Lägg där till en vårdnadstvist. Tuffa grejer som avslöst varandra under lång tid. Det blev inte fullt så harmoniskt som alla inflyttarkampanjer vill ge sken av när man flyttar till Östersund.

Jag träffade en klok kvinna på en tidigare arbetsplats som sa, Li du får aldrig ändra på dig. Jag fattade inte riktigt vad hon menade men det värmde hjärtat. Nu förstår jag mer. Tiden i den här stan känns som en enda lång prövning för att se om jag skulle stå pall och det gjorde jag. Jag känner mig stark helt enkelt.

Under våren kommer vi fastslå våra flyttplaner även om inriktningen redan är uttalad. Vi (jag och min yngsta) siktar på en flytt till staden jag aldrig borde ha lämnat – Umeå. Och vi kommer forma vår tillvaro precis som vi vill ha den. Rent yrkesmässigt befinner jag mig i en extremt spännande position, som produktägare och senior konsult i gränslandet mellan teknik och människa. Jag jobbar med ûberkompetenta människor i en fas där hela offentliga sektorn måste ställa om. Mitt uppdrag är att använda mitt ledarskap till att finna nya vägar för utveckling och lärande hos kunder. Och det kan ju inte bli bättre, det är ju min hemmaarena och där som jag började runt 2009. Jag kommer därför utmana mig själv att blogga om mitt uppdrag för att säkerställa att mitt eget lärande hela tiden höjs. Så att jag inte blir hemmablind utan skarp och utmanande.För jag kan ju inte lära dig något om jag inte heller lär mig själv något.

I den tid som råder krävs ett tydligt och modigt ledarskap både hos en själv men också på arbetsplatsen. Jag har sällan känt mig mer redo. 2023 – bring it on! Låt oss hitta nya vägar tillsammans.

En helt ny nivå

Precis när vi var på väg ut ur pandemin. Precis när jag blivit varm i kläderna på nya jobbet. Precis när allt skulle bli som vanligt så blev ingenting som vanligt. Kriget sedan några veckor tillbaka, bortåt 10 miljoner människor på flykt i Europa. Både i och utanför Ukraina. Dieselpriser, matkriser, miljökriser och egna kriser. Sorg och förundran. Hur kunde det ske?

Det är en helt ny nivå av allt och vi är inte vana. Vi är inte vana att leva i kris, fast vi lever inte i kris egentligen. Oaktat hur man tolkar sin situation är det lätt att stänga av och tappa hoppet, för det enda vi hör på radion eller ser i sociala medier är elände. Själv har jag valt att plocka bort flera lokala nyhetssidor i mina sociala medier för domedagskänslan blir så total.

Det är en helt ny nivå av allt och jag tänker mycket på hur detta paradigm-skifte i ledarskap kommer påverka oss. Allt vi visste om ledarskap blev ju så jäkla fjuttigt efter att Zelensky med sitt mod visat att det enda som räknas är närvaro. Att du tar ditt ansvar och gör det som krävs trots att chefen, eller kanske grannen, har en helt annan agenda. Att du står för värderingar som är sunda och handlar om medmänsklighet till varje pris. Att du gör skillnad.

Tar vi inte den här chansen och går i Zelenskys fotspår så kommer en riktigt tuff tid framför oss. Jag känner mig ändå försiktigt hoppfull. Har anmält mig till FRG, frivilliga resursgruppen och kommer i mitt arbete fokusera stenhårt på att bidra till en välfärd som överlever. Detta med hjälp av teknik, innovation och beprövad kunskap. Det är också en helt ny nivå av lösningar men mer om det en annan kväll.

Bli rörlig i ditt ledarskap!

Gamla minnen som dyker upp på ansiktsboken kan vara både skrämmande (skrev jag verkligen det där?!) och intressanta (har jag verkligen gjort det där?!). Ett litet minne dök upp då en gammal konsultkollega hade taggat mig i ett blogginlägg. Det var inte läskigt men däremot mycket aktuellt.

Han skrev, ”Ledarskapet är till för att vi alla skall göra rätt saker på rätt tid och på rätt plats” i sin gamla blogg. Och med tanke på de tider som råder så behöver vi ta det till oss. För mig blir tolkningen, lite som jag varit inne på tidigare, att vi måste jobba löpande med förändringsledning. Det finns massor av bra utbildningar och inspo men hur kommer man igång egentligen? Ett sätt kan vara att arbeta aktivt med införande av adkar-modellens beståndsdelar i verksamheten som också bygger på medarbetarens perspektiv.

”De fem byggstenarna i ADKAR^®-modellen — Awareness, Desire, Knowledge, Ability och Reinforcement — ligger till grund för de processer som syftar till att skapa förändring ur ett medarbetarperspektiv.”

Allt som allt också ett viktig fundament för att öka lärandet i verksamheten! Det leder också tankarna vidare till begreppet ”Culture eats strategy for breakfast.” Själva grejen med en strategi är just att använda den och för det krävs…byggstenarna i adkar-modellen.

Så mitt tips får nog bli att tänka rörlighet både på individnivå och organisation. Omvärlden är rörlig, och det måste vi med vara. Låt oss utrota stuprör och inlåsningar för det kommer ta död på oss. Rörlighet ger förutsättningar för det ledarskap som konsultkollegan relaterade till redan för flera år sedan.

Gammal konsult i nya kläder

Jag har funderat länge på om jag ska fortsätta blogga. Känner att balans inte alltid ger samma stimulans till berättande fast i det hittade jag också utmaningen. Att försöka skriva även fast man inte ser och känner problem och svårigheter bakom varje hörn. Förra året var oaktat det tuffaste hittills men sedan kom det en välkommen vändning. Skolbyte för min yngsta och nytt jobb för mig. Tillbaka till konsultrollen. Helt plötsligt är vi inte uträknade. Vi blir starkare och starkare.

Och jag fascineras lite över hur mycket jag saknat konsultrollen. Att få hjälpa organisationer, medarbetare och därigenom samhället.

Konsultrollen har genom historien haft periodvis extremt dåligt eller bara dåligt rykte. Ibland oförtjänt, andra gånger inte. Men med tanke på att mycket nu utförs inom ramen för hybrider (mix av olika modeller) tror jag verkligen att konsultande kan bidra. Det behövs folk som tillför operativa insatser likväl som friska och strategiska ögon på det som sker. Linjära insatser (verksamhetens standardprocesser) som ska skötas lättfotat (agilt) samtidigt som vi jobbar remote, eller både hemma och på kontoret. Digitalisering som exploderar samtidigt som ledarskapet ska räcka för både en hybrid tillvaro på jobbet samtidigt som det egna självförverkligandet ska skötas. Kanske lättare än vanligt att komma ur kurs tänker jag.

För 10 år sedan pratade vi mycket förändringsledning. Det görs fortfarande så klart men skillnaden nu är att förändringsledning nu behövs mer konstant och vi är inte där ännu. Det är en intressant utveckling och i det närmaste kräver ett lärande förhållningssätt i organisationen. Och ett lärande och proaktivt ledarskap.

Jag ser med tillförsikt på kommande möten med nätverk, nya kunder och uppdragsgivare. Vill du veta mer om min konsultroll välkommen att läsa mer här.

Allt har sin tid

Jag och mina tjejer flyttade till Jämtland och Östersund 2014 och jag minns vart jag satt när jag startade om bloggen. Det var i vår första i lägenhet i köket, delvis möblerad i andra hand, med fruktansvärda köksstolar som inramning. Tjejerna åkte till sin pappa över julen och jag ville som vanligt göra mig hörd. Och ha en hobby.

Allt har sin tid och sedan dess har mycket vatten runnit under broarna som man brukar säga. Efter det här året har jag svårt att summera på annat sätt än att utan lärande ledarskap som både hobby, ansats i yrket och som överlevnad hade jag aldrig klarat det som jag har gjort.

Det är tre saker jag som jag vill lyfta specifik 2021 och som en hyllning till mina rötter i Umeå. Vi pratade om VED på projektledarutbildningen. Vilja, Engagemang och Drivkraft.

Jag bankade in VED redan 2004 😄

Vilja – att aldrig ge upp tron på en bättre tillvaro. Trots två operationer och en strålbehandling.

Engagemang – jag tappade den här punkten helt efter 3 år i offentlig verksamhet. Jag kan inte kortfattat beskriva hur detta förändrat mig som person och hur jag ser på politik. Inte heller hur vi tid efter tid låter skattemedel gå till spillo. Engagemanget fick istället gå till att kriga för mitt barns rätt till anpassad utbildning. Det senare blev en framgång.

Drivkraft – att ständigt och aktivt söka efter möjligheter med hjälp av viljan. Jag fick nytt jobb utanför länet till slut och är så oerhört tacksam.

Det har varit omtumlande det här året, faktiskt mer än vad jag kan beskriva. Men nu är jag fri, stark och sugen på nya äventyr. Tack vare att digitaliseringen tog fart kan jag jobba hemifrån med färre antal resor. Trivsamt som tusan!

Det blir ingen trendspaning i år men jag kan utan problem återbruka 2019 års inlägg. En del har redan skett men det finns lite kvar att jobba vidare på…

Håll fortsatt avstånd och njut av årets sista dagar. Det tänker jag i alla fall jag göra 🙂