För några dagar sedan gjorde jag något som jag inte brukar och sökte jobb via ett inlägg på min Facebook. Inget märkvärdigt i sig men jag började tänka lite på det. I inlägget förklarar jag varför jag söker jobb och varför det inte fungerar hos nuvarande arbetsgivare. Saken är ju den att jag bloggat om att arbeta offentligt många gånger. Till exempel För engagerad? Men likväl var det en röst inom mig som sa, att jag inte borde skriva inlägget om jobbsökandet.
Jag vet att om jag stannar så kommer jag bli sjuk av det som sitter i väggarna. Sjuk av att aldrig få fälla ut vingarna. Trots detta så tvekade jag och har funderat på skälet. Frågar du mig handlar det om en ovilja att förändras och öppna upp för nya perspektiv hos arbetsgivaren. Jag tvekade för att min låga höll på att slockna av det skälet.
Det är kanske inte så konstigt när ens arbetsuppgifter inte existerar och ens titel som projektledare står utan uppdragsbeskrivning. När man ständigt befinner sig i korridoren utan koppling till beställning eller tanke på resultat. För mig är det tortyr, att inte få bidra och inte få använda min kompetens.
Jag fick i alla fall otroligt fin respons på min sökning och har flera krokar ute. Min energinivå har stigit hela tiden och jag kommer fortsätta söka. Jag har till och med vågat titta på jobb på andra orter. Lärt om svenska nomader och tittat på remote-tjänster.
Ibland känns det som om sista åren har varit helt bortkastade men visst har jag lärt också. Jag har skaffat mer kunskap om förvaltning, ärendehantering och så klart om digital transformation på flera plan. Och jag har träffat fantastiska och kompetenta människor. Sådana som kommer fortsätta göra grymma insatser.
Men nu är jag grymt taggad på kommande tider och nya utmaningar. Bring it on, jag vill fälla ut mina vingar nu!
Lärande ledarskap 