Förtroende som fundament

Senaste dagarna, eller veckorna för all del har har mina tankar pendlat mycket mellan individ och systemnivå och vad man kan göra däremellan. Delvis på grund av det spännande projekt som jag arbetar med men också egna erfarenhet relaterat till barn och skola. Och varje gång kommer samma något bistra insikt. Vi fungerar inte just nu och med vi menar jag stora delar av samhället, strukturer och definitivt offentliga organisationer. Jag berörde frågan i tidigare blogginlägg men skulle vilja återuppta och fördjupa lite. En man som heter John Hagel har länge forskat kring förtroendekapital i samhället. Det är också den saknande pusselbiten i mitt eget tänkande. John berättar på ett pedagogiskt sätt om hur avsaknaden på förtroende påverkar samhället.

Trust is eroding in all our institutions around the world. Most people are aware of the many surveys documenting this, but few have really explored why this trust is eroding, much less what we need to do to restore trust. 

We can easily get caught up in the headlines of the moment that offer graphic evidence of lack of trust, but we need to move beyond the headlines and probe deeper into what is going on across all institutions and all societies.

Här finns det mycket att göra och utbildningsbehovet i frågan är stort, både för politiker och chefer och ledare. Att vi arbetar värdebaserat och i nya, okonventionella riktningar måste bli vardagsmat. Om vi ska överleva paradigmskiftet måste vi ställa om nu och det betyder att nuvarande käbbel, sandlåda och småpåvar blir något som i bästa fall kommer benämnas som – så jobbar vi inte här.

Till sist, att arbeta med digitalisering är inget mål i sig. Det är verktyg som ökar förutsättningar för demokrati och förtroende, ökad tillgänglighet till service och inte minst hållbarhet. Därför duger inte inte silo-tänk och vackra ord.

Vi kan bättre än så här.

Lärande ledarskap

Det är svårt att definiera början på 2021 på annat sätt än omtumlande för egen del. Utöver Covid, världen och teknikutvecklingen alltså. Och i stunder då det är turbulent försöker jag alltid lyssna inåt och lära, för att på så vis komma vidare. Mitt förra blogginlägg satte verkligen skjuts på tankarna även om jag skrev om att snacka. Jag ser saker och ting mer tydligt nu.

Målsättningen att praktisera ett lärande ledarskap och skapa förutsättningar för unga ledare. Det är min fasta övertygelse att vi måste ge unga verktyg att vara med i matchen redan nu. Det är mitt perspektiv på att vara ledare i dag. Att leda i ständig förändring och att vara ett gott exempel. Om vi leder som samhället har sett ut minskar förutsättningarna för utveckling. Alltså om vi gör som vi alltid har gjort

Jag är skitless på alla gamlingar (aka min generation typ) som springer omkring och tycker en massa saker om vad som ska göras. När fokus borde vara att göra. Det finns aldrig något facit på hur det optimala ledarskapet ska vara men en sak framstår tydligt. Vi behöver förändring i ledarskapet för vi lever i förändring. Jag vet vad jag vill göra, om jag lyckas med allt eller en del – det återstår att se. Men jag vet att så länge jag strävar efter ett lärande ledarskap kommer jag i alla fall att kunna visa mina barn att jag försökte.

Dags att snacka ledarskap igen?

Tack vare min dotter har jag lärt mig ett nytt ord. Och det är ett bra ord…Visuospatial förmåga. Jag vill gärna använda det ordet fast kopplat mot vuxna och ledarskap i synnerhet. Kortfattat kan man säga att det handlar om din förmåga att analysera förhållandet mellan helhet och delar.

Just den förmågan, att navigera mellan delar och helhet är enligt mig en av de viktigaste fundamenten för ett modernt och snabbanpassligt ledarskap. Då allt, ja precis allt, är i rörelse behövs också förmåga att leda mjukt och med mod.

Gasa framåt för att strax backa runt hörnet med dålig syn för att sedan växla upp igen med en riktigt snabb motor. Inte helt enkelt alla gånger då stora delar av samhällsstrukturen flåsar i en uppförsbacke utan dess like. Dagens ledarskap är sannolikt förändringsledning till större delen, vi måste lära och leda samtidigt. Det är bara 10 år sedan som ledarskapet såg helt annorlunda ut. Förändringen går fort nu och redan om två år har vi ytterligare tekniska dimensioner som påverkar samhället.

Jag tycker det är dags att vi snackar ledarskap igen, vi får inte glömma att fundera på hur vi gör saker. Jag letar ledarskap som bygger en helhet. Samhället förändras fundamentalt och vi med det. Organisationsstrukturer och silos behöver enas så vi kan skapa hållbarhet där vi står. Och då är det nog bra med en Visuospatial förmåga.

Digitalisering – den nya tidens väckelsemöte

Jag har inte bloggat på länge då nytt jobb tagit mycket härligt fokus. Det har varit periodvis omtumlande och enormt stimulerande. Man skulle kunna säga att jag gick från att nöta bänk till att nu spela i främsta ledet. I och med detta får jag också tillbringa dagarna med skarpa hjärnor och drivkraft deluxe. Förändringsledning har fyllts med nya incitament. Och det känns viktigt för mig. Att förändra och framför allt se till helheten.

Dagens reflektion får bli något som vuxit fram i mina tankar under de senaste dagarna framför allt. Jag har allt som ofta fått känslan att jag tittar på ett väckelsemöte när jag ser hur offentlig sektor, i ett brett perspektiv, går lös inom det som kallas för digitalisering. (Alltså hur vi gör saker och ting med hjälp av digitala verktyg, hur vi strukturerar oss och hur vi även blickar framåt.) För mig blir det lite som, att alla räcker upp armarna och messar/sjunger fast ingen vet egentligen varför.

Missförstå mig rätt. Självklart ska vi arbeta hemifrån under pandemin och ha digitala fikastunder.

Men om vi gör detta med digitalisering på gamla strukturer kommer absolut ingenting att hända.

Om vi tänker förvaltning när vi behöver utveckling kommer ingenting hända.

Om vi tänker kostnad när vi behöver investering kommer ingenting hända.

Om vi tänker inköp när vi behöver förändra beteende kommer ingenting hända.

Vi står mitt i en ganska eldig revolution som kommer skaka om samhällsstrukturen i dess grundvalar samtidigt som våra resurser och offentliga medel krymper som ko-rumpan. Ja det var något jag lärde mig när jag var liten. Det är inte bra om man krymper som ko-rumpan. Känslan av att ett väckelsemöte pågår stör mig. Vart är visionen om det nya samhället? Där vi kombinerar vår kunskap inom teknik (tänker inte ens rada ut möjligheterna) med vår kunskap om samhälle, människor och evolution? Det ena behöver inte utesluta det andra. Våga tänk helhet, jag lovar, det gör inte ont.

Jag lyfter på hatten för de som förstått förändringsresans karta och navigerar med upptäckarlust! Men ni behöver bli fler – gör er röst hörd. Även om ni bor på fjället i Norrlands inland, på en ö ute på kusten, är gammal eller ung. Bara du tror på kraften i en hel förändring så gör vi det tillsammans.

Utlånad strateg hittade lyckan på oväntat ställe

De senaste arbetsdagarna har jag vid flera tillfällen frågat mig själv, men hur hamnade jag här? Jag har nämligen fått förmånen att arbeta med en av de allra viktigaste frågorna i samhället nu, inte minst genom kopplingen till tillväxt. Då jag blivit världens förmodligen enda arbetslösa digitala strateg i nuvarande tjänst blev jag utlånad till Forskning och utveckling hos Region Jämtland Härjedalen. Och så stimulerad i mitt yrke har jag nog inte blivit sedan jag började arbeta med en känd tunnel i Malmö 2009.

Vi arbetar med att etablera ProjektCenter där en rad olika Horizon-projekt ingår. Bland annat C3-cloud, ett helt suveränt digitalt verktyg för att behandla och vårda multisjuka. Allt som allt innovation, utveckling och förändring inom hälso- och sjukvård. Jag får lära mig otroligt mycket varje dag och inte minst vara en del av den förändring som krävs för omställning av ett system som är större och mer komplext än vad jag först insåg. Lite som när jag klev på tåget till Malmö och två år senare kunde stora delar av den avancerade teknik som låg till grund. ProjektCenter kommer ni snart att kunna läsa mer om på webben då vi ska etablera en sida på regionens webb inom kommande veckor.

Men åter till skälet att jag blev utlånad. Det är något man kan lära av. Hur man inte ska göra. Jag sökte en spännande tjänst för två år sedan. Ett arbete som E-strateg för Samverkansnämnden. Nytt upplägg, ny nämnd och stort fokus på verkställighet. Perfekt tänkte jag som trivs i uppstarter. Men oj så fel jag hade. Åratal av utredningar, förstudier och rapporter som skrivits under av högsta ledningsnivå och politik låg till grund för att börja foga samma offentliga verksamheter i länet. Men nej. De ångrade sig hela högen. Samverka var inte längre ett prioriterat område för länets utveckling, i alla fall inte i en gemensam nämnd. Därav blev verkställigheten verkningslös och behoven inom e- och It-frågor läggs tillbaka på önskelistan.

Så vad kan vi lära oss av detta.

• skriver du under en avsiktsförklaring – se till att meddela din efterträdare om du byter jobb. Om inte, bidra till att verkställa för din trovärdighets skull
• om du tror att du är färdig med förankring – förankra lite till
• om du startar något nytt – jobba med en helhetsbedömning, undvik att vara naiv.
• ska du göra en swot – gör alltid en riskanalys för att förstå vad du gör
• om du arbetar på bas av skattemedel – tänk på samhällsnyttor, ledarskap och mod mer än ditt eget perspektiv

Jag har aldrig ångrat en sekund att jag klev på detta jobb men nu är jag mest glad att jag fått ordentliga arbetsuppgifter. Peppad för i morgon!

Vilken riktning ska vi ta?

Vart ska vi i offentlig sektor egentligen? Länge har vi pratat om att världen förändras i högt tempo. Att vi måste vara på tårna och ta snabba beslut. När jag tittar i bakspegeln undrar jag om det var någon som visste vart vi skulle? Framtiden kan ju ha varit ett potentiellt svar. Att det var dit vi skulle. Och det är ju logiskt i all välmening. Framtiden är ju det som kommer, fram tiden. Kanske lätt att finna trygghet i det som generellt begrepp. Alla gillar väl framtiden. (Lite som projekt och andra hajpade begrepp som tagit våra verksamheter i besittning genom åren). Förmågan att konkretisera framtiden och därefter ta fram en karta är dess värre väldigt liten just nu, upplever jag.

Foto av Pixabay pu00e5 Pexels.com

För vi har inte tid, det ska skäras men ändå investeras. Digitaliseras men ändå behållas stuprör. Utvecklas men ändå invecklas. En djungel av diametrala motsättningar. En stark vilja att göra rätt men det oftast ändå blir fel. För vi ska ju framåt, till framtiden. Oftast är det många som vill leda färden till framtiden men…

Fri tolkning av Alice i underlandet och katten:
Verksamheten (Alice): – Kan du säga oss vad vi ska ska gå?
Katten: – Det beror på vart ni vill gå.
Verksamheten(Alice): – Det vet vi inte.
Katten: – Då spelar det ingen roll vart ni går.

Jag saknar innerligt modet hos många att stanna upp och lägga örat mot rälsen. Vart ska vi egentligen? Vad krävs för att skapa ett hållbart samhälle utan att fastna i Agenda 2030 och dess viktiga målsättningar. Med all respekt för det extremt viktiga styrdokumentet men det är ju inte målet som är resan, det är resan som är målet. Som exempel, för mig är framtiden inte så långt borta då jag tänker att allt jag gör kommer i alla fall yrkesmässigt bidra till ett bättre samhälle. Jag lägger därför en stor vikt på att verkställa och leverera det som skapar förutsättningar för utveckling och lärande. Det är inte alltid mätbart i pengar men det är alltid mätbart i effekter. Och effekterna brukar ge förändrat beteende etc…sedan kan det rulla på.

Enligt min egna lilla teori är också det ett bidrag till framtiden. Men vi behöver mer! Mycket mer. Jag saknar till exempel mer fokus på att vi arbetar med förtroendekapital generellt inom offentlig sektor. Medborgardialog, användarnytta och samhandling. Men mer om det en annan gång.

Vad är framtiden för dig? Är det något du skapar eller något som någon annan känner till?

Ta hand om er och fortsätt håll avstånd ❤

Hållbara ledare efterlyses

När personal gick över till att bli HR, human resources för flera år sedan sågs det som ett kliv i rätt riktning. De anställda skulle inte längre bara ses som anställda utan som humant kapital. Mänskliga resurser som krävde nya ledarskapsstilar och nya organisatoriska former. Platt och fint skulle det bli. Jan rev pyramiderna och mer nyligen så var alla lika mycket värda i form av dess olika personligheter. Nya ledarskapsstilar igen och utmaningar kring nya generationer som inte vill jobba 30 år på samma ställe. Fast jag kan tycka det är lika bra, att vi blir utmanande. Det känns som att vi inte är riktigt framme. Och hur fint det än är med mänskliga resurser så rymmer det något gammalt över sig. En resurs är oftast utbytbar. Och ses man som utbytbar ställer det inte lika mycket krav på ledarskapet.

Vi pratar generellt väldigt mycket i offentlig verksamhet om hållbarhet vilket i sig är fantastiskt bra. Men att prata räcker ju inte som bekant. Att prata ger ingen hållbarhet oavsett om det handlar om vår sargade miljö eller om våra gemensamma skattemedel. Att prata hör det gamla till. Att göra hållbarhet handlar om att ta beslut som är långsiktigt hållbara för våra gemensamma resurser. Det kan handla lika mycket om en serverdrift som om matkompostering som humant kapital. Kunskap, bilpool, skattemedel.

Leadership is not about titles, positions, or flow charts. It is about one life influencing another.

— John C. Maxwell

Det är mellantid i svensk politik, snart omval i USA och pandemi. I offentligheten är det av förklarliga skäl begränsat med ekonomiska resurser. Olika koalitioner på olika nivåer pratar och pratar. Sparar och sparar. Säger att vi ska ställa om både här och där. Jag förstår det så väl men tänker samtidigt att om vi bara tar bort, blir det någonting kvar då? Och blir det något kvar, blir det inte då på samma sätt som förut? Jag har svårt att se någon hållbarhet i det resonemanget.

Min förhoppning och vision är att vi kommer se fler ledare som vågar bryta nya vägar inom offentlig verksamhet. Som kan skapa med det vi har på nya sätt. Att vi gemensamt tillåter ett ökat lärandet och att vi tillåter att sunda ledare får mandat.

Det behöver inte vara så komplicerat egentligen, så länge det är hållbart och ger samhällsnytta. Mina tankar kring ledarskap just nu ledde mig tillbaka till en gammal lära. Enkelt och effektfullt. Vilken PAIE-ledare är du?

Sparka in dörren till den framtid som är vår

Sommaren står för dörren samtidigt som begreppet post-corona börjar etsa sig fast allt tydligare. Det går allt fortare i mediabruset som avspeglar en ostadig tillvaro på många håll. Och mitt i det förväntas du som ledare fatta rätt beslut när digitalisering och andra externa påverkansfaktorer kastat omkull gamla rådande sanningar.

Jag har gått och klurat lite på detta. Vi har under så lång tid sagt att det sker förändringar, att vi måste anpassa beslutsfattande till omvärlden och våga en massa saker. För ca 10 år sedan hade jag och en före detta konsult-kollega långtgående planer på att skapa ett seminarium av speciellt slag. Det skulle heta Sparka in dörren till framtiden och handla om de behov av ledarskap vi såg. Tilltänkta föreläsare och personas på generationsledare var klara. Av någon anledning som jag inte minns blev det aldrig av. Men grejen är ju den att sett till ledarskapet har vi inte sparkat in dörren till framtiden ännu. Möjligen gläntat på den. Lite här och lite där. Men definitivt inte sparkat.

Det finns jobb att göra vad gäller ledarskap. Inte bara i offentlig sektor utan rent generellt, att hålla lågan vid liv. Att ge näring till mod, lärande och tajta beslut. Att vara transparent och lyhörd. Att se hela bilden och arbeta proaktivt. Att se var det brister och redo till åtgärder utan att ta över. Något annat kommer inte fungera när inkommande generation tar sin plats. Det är helt andra värden i pipen så att säga.

När chefer pratar om elefanten i rummet och säger att saker är svåra blir gehöret svalt. Om hen däremot sätter problemet i ett sammanhang och ber att man ska reflektera kring olika lösningar, då snackar vi ledarskap. Att man jobbar som ett lag.

Oavsett post-corona, digitalisering, galna presidenter, fallande börser och förändrade lagstiftningar måste vi alla ta ansvar och lyfta fram det ledarskap som gör skillnad. Det har aldrig varit viktigare. Sparka in dörren till den framtid som är vår.

(Men först – en skön, frisk och vilsam sommar 🙂

Foto av Samarth Singhai på Pexels.com

 

För engagerad?

Huvudvärken var påtaglig när jag begav mig hemåt efter förmiddagens långa möte. Jag hade tappat räkningen på hur många gånger jag ställde mig själv frågan, ”är jag för engagerad?”. Känslan av att vara dränerad höll i sig några timmar och sakta börjar jag kunna fokusera igen. Jag mind-mappar ofta när jag vill lära mig något. Skriver upp nyckelord och drar lite pilar. Försöker dra slutsatser och se samband, både kända och okända.

När det kommer till dagens rubrik, engagemang, kopplar jag det till ansvar å ena sidan och målkonflikt å andra sidan. Ur engagemanget föds ofta ett naturligt ansvarstagande. Man tar initiativ och försöker skapa nytta. Inte heller helt ovanligt att här föds många informella ledare fram. Från engagemang till ledarskap, ett steg som är viktigt i alla avseenden. Tyvärr är det inte ett enkelt steg för precis som jag skrev i förra inlägget finns många gånger en inbyggd diskrepans.

Engagemanget behöver finnas rätt sammanhang. Rätt värdegrund. Tas till vara på och utvecklas. Inte invecklas. Eller för all del avvecklas.

Många av mina senaste inlägg har kommit att handla om offentlig sektor på senaste. Skälet är enkelt. Jag är stolt att tillhöra ”kåren”. Under rätt många år har jag upplevt att det varit lite ”fult” att jobba offentligt. Men med åren har jag släppt det. Jag är nu mer stolt och drivs av att göra skillnad i verkställighet som gynnar medborgaren.

Men. Vi (jag menar verkligen alla) behöver fixa till detta med värdegrunden och ledarskapet inom offentlig sektor. Det är många engagerade (eldsjälar) med mig som stångar pannan blodig mot väggen med jämna mellanrum. Som säger ”nu skiter jag i det här” och går hem. Som nästa dag står där längst fram och vill göra till det bättre för det samhälle vi lever i.

 

Det känns som en gammal norm ekar från gamla tider, alla är ersättningsbara inom offentlig sektor. Det är sorgligt. För jag tror att vi behöver ta vara på alla kompetens, gammal som ny. Och jag tror egentligen inte att jag är för engagerad. Jag har bara så mycket att tillföra, både kunskap och driv som kommer av sig när stuprör och annat kommer i vägen. Precis som för många av mina kollegor. Så på måndag kör vi igen. Det finns inget alternativ.

Strategi, förändringsledning och kossor

I morse läste jag en intressant artikel om strategiskt arbete. Jag fastnade speciellt för punkt tre då jag arbetat statligt och offentligt de sista åren. Ett enormt spännande fält där behovsbilden är  både tydlig och gemensam på många håll.

”The traditional strategic planning process does not match the speed with which the market is moving and likely needs to be reinvented. The process is too infrequent, and it takes too long to complete.”

Men vänta nu.Offentlig sektor har väl ingen koppling till marknaden? Jag vill bestämt hävda att koppling finns och den är stark. I den värld vi lever i nu har offentlighetens roll som institution blivit förändrad av den enkla anledning att den inte är förändrad. Precis allt annat är förändrat och det är hög tid för offentlig anpassning. Det gäller så väl förhållningssätt till strategier som förmåga att vårda relationer med medborgare, partners, intressenter och andra aktörer. Vi kan inte längre säga att man behöver inga planer för de ligger bara på hyllan. Det är oerhört ansvarslöst.

När jag funderat vidare en stund på artikeln kom ordet motsträvigt upp i mitt huvud. Anledning oklar men fri för tolkning. Jag googlade om det fanns någon bild och blev aningens besviken då en kossa dök upp. Men..allt är ju relativt och jag valde genast att identifiera mig med en ko för att starta dagen med glimten i ögat. En motsträvig kossa (ogillar stuprör) som vet att gräset är grönare på andra sidan, när vi arbetat vidare med att ställa om offentliga verksamheter till vad det förtjänar att vara. Moderna, lättfotade och förtroendeingivande.

Än gladare blev jag när eftermiddagens mötte var tillsammans med en hel flock ko…nej, jag menar likasinnade. Ni hajar. Alliera er med de som ger kraft, kavla upp ärmarna och jobba vidare.

Ps. Kor är ju inte bara heliga (i Indien). De är starka, envisa och förtjusande också.

Foto av Jahoo Clouseau på Pexels.com