I förra inlägget skrev jag om vikten av att använda avvikelserna i en organisation. Jag har samma ståndpunkt vad gäller livet i stort. Att vi kan lära av det som inte är likadant. Att vara ”annorlundabra” har varit en drivkraft i många år. Att våga stå kvar när resten springer likt knattefotboll iväg efter bollen, oavsett vilken riktning bollen far åt. För mig som är vuxen blir det lite lättare att hantera än om jag är tonåring. Än mer tonåring med adhd. Och mellan vuxenlivets utmaningar och tonåringens alla vedermödor finns det så klart ytterligare en gigantisk nyans av olikheter som många betraktaktar som avvikelser i livet.
Normalitetsboxen har liksom aldrig varit mindre men samtidigt rymt så galet många människor. Detta i en röra av populism och betydande samhällsförändringar. Och jag tänker att det blir så lätt att följa med strömmen men som Louise Hoffsten sjöng ”Only the dead fish folllow the stream”. Jag tycker inte om allt och alla men jag kan lära mig av det som inte är som jag själv. Jag kan ställa frågor och fundera på svaret. Jag kan förstå att det finns olikheter i både fostran, aktiva val och tillfällen, eller rättare sagt ödet. Ibland blir det ju inte riktigt som man tänkt sig.
Det handlar om att våga och vilja lära sig om olikheter. Och när man lär så minskar risken för subjektiva bedömningar baserat på rädsla och okunskap. Som förälder till en npf-unge (aka en avvikelse från normalitetsnormen) får man träna varje dag på att möta subjektiva bedömningar. Jag lär mig otroligt mycket på det och måste hela tiden öka min kunskap om npf samtidigt som jag stävar efter att inte bli bitter.
Så våga kliv utanför dig själv och våga fråga! Våga lär och respektera det som är olikt dig själv. Jag lovar att du kommer nå nya mål.
Lärande ledarskap 