Vissa av oss faller lätt in under rubriken eldsjälar. Andra har mycket drivkraft, en del är entreprenörer. Ibland säger vi lite kärleksfullt att de har någon bokstavskombination och en del säger bara sanningen och kör. Skiter i allt. Oavsett incitament ska tilläggas.
Jag har vant mig att vara en sådan som gör oavsett vad det heter. Mestadels väldigt uppskattat då det blir resultat på jobbet och bra träningsresultat genom åren. Och jag har fostrat två extremt starka döttrar. Men att komma hit kostar på. Och jag relaterar inte till en stundande utmattning utan om de värderingar som jag möter på olika plan i olika situationer.
Att det ska vara fel att stå på sig när saker och ting är fel. Att man ska rätta in sig i ledet trots att man vet saker. Att pengar går före väldigt mycket. Att man som kvinna ständigt granskas utifrån förlegade normer. Listan kan kan göras lång.
Som mamma till en tjej med adhd har jag ställt mig frågan om jag fostrat mitt barn fel tusen gånger. Om inte mer, för samhället exkluderar och skaver. Varje gång så landar jag i samma slutsats. Det är inget fel på hennes uppfostran och jag är ingen perfekt mamma. Men vi behöver möta hennes behov. Hennes och alla andra barns behov kring struktur, sammanhang och syfte. Det är direkt fel att bedöma npf-barn utifrån egna värderingar och egen fostran. Det är inte fel på kidsen. Det är samhället det är fel på. Lärare som slutar hälsa. Det är så fel. Barn som tänker, i morgon ska jag vara normal. Det är skamligt hanterat av oss.
Jag har en tuff höst framför mig. Jag måste gå en lång väg för att få till ett skolbyte. (Väljer att inte gå in på detaljerna just nu.) Jag söker jobb och jag har fått struma. När det känns som motigast undrar jag om jag borde vara någon annan. Men varje gång så kommer jag till samma slutsats. Jag är hennes mamma och inget annat. Jag kommer alltid stå på mig, det utvecklar mig. Jag är en bra ledare som har mer att tillföra på jobb. Vi ger oss aldrig!
Lärande ledarskap 