Perspektivträngsel

Jag kommer tillbringa tre veckor i Umeå i sommar, med start på onsdag redan. Det känns på många sätt välkommet och fint. Umeå är liksom min hemstad på något vis. De tio år som jag bodde där formade mig i grunden. Och det är norrut. En del av mig gläds extra mycket för det. Norrut, till enkel kommunikation och bred dialekt. Till utrymme och känslan av att alla välkomnas.

Skälet till tre veckor i Umeå är inte fullt så charmerade. Jag ska genomgå tre veckors strålbehandling på onkologen vid NUS, eller Norrlands universitetssjukhus som det egentligen heter. Jag har inte cancer men jag har cellförändringar som vår fantastiska vård upptäckt och ska utrota så det inte blir cancer. Tacksamheten känner inga gränser.

Men jag är inte överraskad, min kropp har varit i kamp under flera år med stress, oro och ångest som följd. Någon gång kommer man till en gräns och jag är där nu. Jag är på sätt och vis starkare än någonsin men också fylld av perspektiv. När jag var på mitt uppstartsmöte för behandlingen kändes det i själen. Alla dessa livsöden som satt i väntrummet. Alla dessa som kämpar mot denna enormt förfärliga sjukdom. Närstående som stöttar och håller handen. Den drabbade som rak i ryggen går i väg till mötet med läkaren. Inte som på andra mottagningar. Det är en annan atmosfär på onkologen. Ödmjukhet inför livet.

Jag vilar i sommar men tillåter mig att bearbeta perspektiven för att undvika trängsel. Letar min plats, med tillförsikt.

Ta hand om er!