Jag har de sista dagarna varit hemma och vilat upp mig efter en operation. Sist jag gjorde ett liknande ingrepp var för länge sedan, i ett annat liv och på en annan fysisk plats. Jag mår under omständigheterna bra och har upplevt en stor tacksamhet, både till vården och faktiskt till mig själv. Jag har kommit en lång väg och lärt mig mycket. Men det finns en sak som jag inte kan förlikna mig med. Vare sig då eller nu. Något som jag inte pratat så mycket om men som jag förstår har format mig väldigt mycket. Både privat och i arbetet.
Jag drev företag när det begav sig. Och jag minns exakt vart jag stod när samtalet kom, en kväll på hösten. En projektanställd ringde och berättade att han just kommit ut från polisstationen efter förhör. Han var misstänkt för våldtäkt. Jag mår seriöst illa när jag skriver detta, fortfarande efter 10 år. Den misstänkta våldtäkten skedde på en fest som också hörde till den verksamhet, det uppdrag som jag ansvarade för.
Jag försökte göra allt vad jag kunde för att rädda upp situationen. Jag tog allt ansvar, alla extra arbetspass och jag gick sönder totalt på insidan. Vad som än hände på den kvällen så hände det på mitt pass. Jag vet att jag inte kan förändra något i efterhand men gud vad jag önskar att jag kunde det.
Han var äldre, hon var yngre. Han var vältalig, hon var vacker. Och det är ju så det är runt om oss, fortfarande. Fallet lades ner i brist på bevis och det kommer tyvärr hända igen.
En tid efteråt sa en klok man till mig, ”en ängel faller alltid hårdare än djävulen”. Det var första gången av många som jag föll och jag har rest mig varje gång sedan dess, alltid med strävan att göra skillnad. Många gånger för tjejer, inte minst i fotbollen. För mina egna döttrar. För arbetskamrater. Jag hoppas även hon reste sig och funnit sin styrka. Vi behöver många starka ledare framöver!
Lärande ledarskap 
Fantastiskt duktig du är på att skriva engagerat och spännande.