Vi är inne i mars månad och jag har funderat på det där med frustration. Eller om vi ska tjuren vid hornen och skriva arghet. Och då menar jag inte bara mina egna upplevelser utan det som man kan uppleva i omgivningen.
För det första får vi väl inte ens prata om att vara arg? Eller? Jag chansar och kan uppriktigt säga att jag varit arg på en stad väldigt länge. Jag är det inte längre men det är ett bra exempel. Det var en stad där jag körde så totalt i diket att jag aldrig trodde jag skulle komma upp igen. Med ett fokus jag inte riktigt visste att jag hade så klarade jag det och har det utomordentligt bra i min nya stad. Det var någon som sa att en ängel faller alltid hårdare än en djävul och så var det nog. Men med stöd från några riktigt goda vänner och hårt arbete kommer man vidare.
Jag är inte så arg av mig egentligen. Jag väljer att se möjligheterna och skapa lösningar men det var också därför min dikeskörning blev så total.
Hur som helst,en sak gjorde mig faktiskt lite arg igår. Att se Byggnads styrelse sitta som en skolklass i de berömda rosa mössorna. Det finns inte ens 3 milimeter signalvärde i den bilden. Skärp er gubbar, ni är pinsamma!! Vill man ha en förändring så måste man leva den. Göra den!
En som däremot vet hur man gör förändring är Refos grundare Liselotte Norén. Hon jobbar med människor, för människor och tillsammans med Refo-gänget som de gör återbruk.
Jag köpte ett svart armband av dem. Gjort av en hörlurssladd. Varenda gång jag har på mig det armbandet får jag inspiration att jobba för förändring. Som Liselotte och alla de hjältar som lever entreprenörskapet fullt ut! Och med det vill jag ha sagt…ska du göra något som gör skillnad. Hitta ditt svarta armband, kavla upp ärmarna och jobba!
Det är den enda som fungerar.
(Och nej, det är inte armbandet på bilden men jag gillar lejonet.)
Lärande ledarskap 